Ett hundliv
Jag ser in i dina bruna ögon. Så mycket minnen som jag kan se.... Vi delade varje dag tillsammans i tolv år. Tolv år, så lång tid men ändå så kort. Du var med mig överallt, till stallet, till äldreboendet, alltid lika vänlig mot alla. Du fanns med mig i en tid av mitt liv då inte allt bara var "sol" utan innehöll en hel del "regn"..... Men du fanns där alltid, som min bästa vän.
Jag ser in i dina bruna ögon en sista gång. Så mycket minnen vi delar, du och jag. Så mycket tid. Jag ser dig springa över ängarna och jaga skator, jag ser dig springa bredvid mig när jag sitter på hästryggen. Nu är det bara minnena som finns kvar och du kommer att för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, min högt älskade "Maxie-Flax".
Jag hoppas att du nu kan jaga skator och en och annan älg, så mycket du vill i hundhimlen, och jag hoppas att det finns massor av tennisbollar och någon katt som du kan sova bredvid när du är trött och sprungit färdigt....
Vila i frid älskade vän.
Wirwelwinds Smörblomma
950114-100505
Jag minns när jag träffade dig första gången. Du var den sista valpen som var kvar i kullen och jag hade bestämt mig för att jag ville ha dig. Du kom med flyg och jag kommer ihåg att din uppfödare sagt: "Du behöver inte vara orolig, det kommer inte att vara någon rädd eller reserverad valp......" Ja, tänkte jag lite påverkad måste hon väl ändå vara efter den långa flygresan från Skåne. Men icke, du kastade dig i min famn direkt jag öppnade buren och efter det var du min! På väg hem från flygplatsen låg du i min famn och talade bestämt om för "Jacken" att nu är det bara min matte! Attityd- ja. Men aldrig obefogat arg. Nästan inte rädd för något och i det närmaste sjövild som valp och unghund!
Jag är så glad över att jag fått dela min tid med en så fin hund som du! Utan mentaltester och utan att ha fått visa framtassarna på någon tävlingsplan, så kan jag säga att du var "en bra hund". Du kommer att för alltid vara bilden för mig av hur en "bra belgare" ska vara! Det var ett lyckokast att jag bestämde mig för dig, och att jag inte träffade dig innan du kom spelade ingen roll i det här fallet, för du var min från första stund!
När du blev tolv år och fortfarande var en pigg pensionär och Terra flyttade hem till oss så visade du tydligt att du inte orkade med någon valp i huset. Lösningen blev att du fick flytta till din gamla dagmatte och leva ett bra liv som pensionär och slippa konkurransen av "terv-slynglar". Ett stort tack till Lena och Jörgen för att ni gav Maxie den kärlek och omtanke hon behövde de sista tre åren av sitt liv!